Trädgårdstomtar, hua, jag bara ryser vid tanken. Gälla, skrikiga, fula, klumpigt tillverkade; aldrig att en tomte skulle komma in i min trädgård. Men nu står den där i alla fall, min trädgårdstomte, och… jag tycker faktiskt om honom. Han låg omsorgsfullt inpackad i kartongen jag hittade i min faster Barbros förråd. Färgerna var milda, blicken likaså. Jag tog upp honom och tittade länge, men stoppade sedan ner honom igen och fortsatte sortera, städa och slänga saker från garderoben. En stund senare kom min syster med kartongen; ” Men ska du inte ha en liten tomte i din trädgård, det står ju Åsa på den här!” ” Nja, jag vet inte…” ” Mina ungar skulle älska att möta den här tomten i din trädgård, kommer ihåg hos farbror Oscar där han hade skulpterat tomtar som låg och smög i skogsbrynet. Jag tyckte det var magiskt.”

Det avgjorde saken. Barn ska älska och trivas i min trädgård. Dammen med dess salamandrar, smultronstånden, den mjuka gröna gräsmattan, de hemlighetsfulla gångarna, vilan under magnoliaträdet och så trädgårdstomten. Så nu står han där mellan Irishavet och den blommande rosa pimpinellarosen. : Min alldeles egna trädgårdstomte.