I sommar har jag hittat ro att läsa. Oftast läser jag många böcker under sommaren, men i år känner jag att jag verkligen hittat den där innerliga ron som fått mig att gå in i böckernas handling med alla mina sinnen vidöppna.

Jag började lovet med att läsa andra delen, Upp trälar av Väinö Linnas triologi Här under polstjärnan som gavs ut 1959. Den första delen heter Högt bland Sarijäärvis moar och den tredje Söner av ett folk. Jag förstår mer och mer varför man verkligen bör ägna sin tid till att läsa klassiker. Jag kan inte riktigt förklara vad det är, men det bara känns: Det är innehållet, språket, referenserna, rytmen, handlingen, budskapet. En klassiker har allt! Upp trälar utspelar sig under finska inbördeskriget och bara det är väldigt spännande, att få en historisk inblick i vad som hände i Finland under våren 1918. Det är en sårig historia, som uppmärksammades häromåret då det var 100 år sedan. Spår av splittringen inom nationen finns kvar än idag. Fem stjärnor får boken!

Bok nr 2 var sista delen i Karin Smirnoffs triologi om den egensinniga och lätt missanpassade Jaana Kippo. Åh så bra hela trilogin är. Den tredje boken Sen for jag hem knyter ihop hela säcken. Lyssnade till Karin Smirnoffs Sommar där hon sa att hon kommer att sakna Jaana. Det kommer jag också att göra. Boken tilldelas fyra stjärnor!

Binas historia är en finstämd berättelse. Tre olika parallellhistorier närmare bestämt som alla tre går in i varandra. Låt oss bara konstatera. Vi måste se till att bina finns kvar på vår jord! Boken får en svag fyra!

Och så var det ju Selma! Trots att jag i själ och hjärta är värmländska hade jag bara läst en bok av Selma Lagerlöf innan den här sommaren, nämligen Gösta Berlings Saga. I sommar bestämde jag mig för att läsa in mig på vår nationalikon.

Jag började med Kejsaren av Portugallien och redan där var jag fast. Därefter blev det Herr Arnes Penningar, Körkarlen och Jerusalem 1 och 2. Det är intressant att läsa flera böcker av samma författare efter varandra. Man upptäcker teman, symbolik, röda trådar osv. Trots att böckerna är skrivna för över hundra år sedan och är på ett sätt gammaldags, så finns det något friskt och klart över både innehåll och språk. Jag kunde helt enkelt inte sluta läsa. Selma, ja, jag kallar henne Selma. Allas vår Selma skriver oerhört rytmiskt. Det är som jag flyter fram längs med Klarälven när jag läser sida upp och sida ner. Det går fort, även för en långsam läsare som jag. Och jag vill aldrig sluta. Jag måste ju bara få se hur det går för Kejsaren och hans älskade dotter, eller Ingmarsonen som drar till Jerusalem.

Det är något djupt mänskligt som utspelar sig i de olika böckerna, om och om igen. Framförallt är det kärleken och vad kärleken kan få oss människor att göra; Alltid gott. Genom goda handlingar öppnas ögonen hos en annan människa och hen förstår att det är just den personen hen älskar.

Nu ligger Anna Svärdtriologin och Selmas dagböcker och väntar på mig.

Selma får självfallet fem klart lysande stjärnor!

Men först ska jag läsa dessa. Där kräftorna sjunger är vår nästa bokklubbsbok. Den har legat på New Yorks topplista i ett år. I ett bokforum på Facebook får den väldigt blandad kritik.