Som jag har längtat. Längtat efter långa vilsamma dagar då jag inte behöver hasta iväg till jobbet. Tid till att tänka tankar fritt, låta dem flyga runt i mitt hus och sedan landa i mig igen. Jag går med glädje till jobbet, men varje morgon är det som om jag överger mitt älskade hus. Det är som om väggarna ropar; ” Stanna här”. Kan man verkligen älska ett hus? Jo, det kan man faktiskt. Att tassa upp på trägolvet med raggsockorna på om morgonen, vara i ljuset som flödar in genom fönstren, att se på alla ting som jag omsorgsfullt valt att ha omkring mig ger mig oerhörd glädje; får mig att känna mig glad och trygg. För mig är det viktigt att det finns rymd, att det inte är för översållat av prylar, att färgsättningen stämmer. Länge gick jag t ex och grunnade på hur ett nytt soffbord skulle se ut; det skulle vara lagom stort, kännas lätt och vara i rätt träslag. Jag hittade det en dag på Navercollection.dk och se, det passade faktiskt perfekt. I morgon reser jag till Värmland och vet att när jag kommer hem igen efter några dagar så står mitt trogna hus och väntar på mig och jag kommer att öppna dörren och ropa ” Hej lilla hus! Nu är jag hemma igen.”
Den lilla kråkan ( eller är det en skata) finns att köpa på Konsthantverkarna i Karlstad.
Tavlan köpte jag av Wenche Skjöndal. Jag blir glad av den, bilden minner om sommar och värme. Just den här tavlan tror jag Wenche målade i Toscana, ett landskap som jag gärna skulle åka till. 
Årets första fikapaus ute i sol, vid dammen, med taktropp och talgoxar.
…och se, en av mina favoritfåglar, den vackra, lite skygga rödhaken.
My Tusculum och trädgården vid sundet 