Det är bara mitten av februari, men idag öppnade sig våren på glänt; ljuset så där smärtsamt vackert vitt, talgoxens tvåstaviga sång som gör att mitt inre börjar sjunga; det är känslor av pånyttfödelse, ett uppvaknande, en vågrörelse mot ljuset, mot våren, mot hoppfullhet, mot glädje, men här finns också en mörkare ton av sorg och vemod – pappa, som den 25 januari andades in och andades ut, fridfullt och stilla. Vi var alla samlade och var med till hans sista andetag. Detta märkliga, förunderliga som kallas liv, som en dag tar slut och lilla V, i vår närhet, sex år gammal som drabbats av en hjärntumör. Obarmhärtigt och hårt slår sjukdomen till och fast jag inte är troende ber jag till någon om lilla V:s tillfrisknande.

Jag städar och putsar fönster. Cyklar till #Hartills och köper ranunkler, anemoner, kungsängsliljor och tulpaner. Finner tröst i mitt rofyllda hem omgiven av blommor. Snart spirar det i min trädgård, ännu en vår spricker ut.