My Tusculum och trädgården vid sundet

Juli går mot sitt slut. Andra sommarmånaden utan någon riktig värme. För en trädgårdsälskare som jag har dock vädret varit ganska perfekt. Mycket regn som rosorna tycker om och lagom varmt att arbeta i trädgården, fast å andra sidan har gräsmattan växt så det knakat med följd att gräsklipparen gått varm, inte det roligaste arbetet! Med jämna mellanrum har dock solen givit sig till känna och bitvis har det varit solbart på min terass. Jag har unnat mig pauser titt som tätt då jag sjunkit ner i min goa fåtölj och läst  mina sommarböcker. Idag efter grusrensning mojnade vinden, solen kom fram och det blev alldeles tyst och stilla i min trädgård. Jag tog min hoj, slängde i min badhandduk i cykelkorgen och cyklade ner till havet. Ett välförtjänt bad efter en arbetsdag i mitt Tusculum.

New Dawn är en skönhet.

Älskar den här pionen. Är det någon som vet vad den heter?

Här är ytterligare en pion jag inte är säker på vad den heter, kan det vara en Sarah Bernardt? Och de rosa och lila högresta blommorna, är dessa någon slags veronikor? De sprider sig som ogräs, men är väldigt dekorativa.

Oerhört vacker färg, men dess namn vet jag inte!

I rabatten vid sovrumsfönstret prunkar det av digitalis ( fingerborgsblommor), vit riddarsporre ( den måste man vakta på noga eftersom mördarsniglarna älskar den lika mycket som jag ), malva och stjärnflocka. Nu blommar även den vita rosen Schnewitzen.

Stjärnflockan är även den, en av mina favoriter i rabatten. Titta bara vilken skönhet. Vilken detaljrikedom och sinnlighet.

Även i år blommar näckrosorna i min damm.

Varje dag plockar jag in färska blommor = LYCKA!

I år bestämde jag mig för att försöka odla lite potatis. Av nostalgiska skäl ville jag hitta potatisen Puritan som var min farmors favorit. Fem stycken sättpotatisar grävde jag ner i min största odlingslåda och sim salabim, efter att ha kupat och gullat med plantorna under en tid  så kunde jag skörda dessa fantastiska mjälla, nästan vita potatisar. Vilken lycka att få gräva upp sin egen potatis! Det blir Puritan nästa sommar också. Det är inte bara detta  som min trädgård skänker mig. Varje dag går jag ut och plockar en handfull galet stora smultron som smakar gudomligt. Här gäller det verkligen att äta med andakt och verkligen känna smaken varje gång ett smultron slinker in i munnen.

Potatisen samsas med ringblommor som självsått sig från i fjol.

Smultron, yoghurt, nymortlad kardemumma, pumpafrön, ekologisk mandel och valnötter et voilà världens smaskiga frukost.

Det  blommar galet mycket i min trädgård i sommar. Jag tror att det är allt regnande som bidragit till den fantastiska blomningen. Jag sänder tacksamhetstankar till Tina som planterade två undersköna honungsrosor i trädgården när hon bodde här. Varje år fullkomligt exploderar dessa och snart dignar varje gren av skyar med gräddvita blommor. De doftar gudomligt och så drar de till sig humlor och bin i massor. Häromdagen ställde jag mig under rosenbusken vid pergolan och det var knappt jag hörde mina egna tankar. Ett sammelsurium av surrande omslöt mitt huvud. Nu när jag läser Dave Goulsons suveräna lilla bok om humlor: Galen i humlor förstår jag att jag ska vara trippeltacksam för mina honungsrosor. Utan våra humlor och bin på jorden kan vi packa ihop och dra. Så snälla, tänk på att inte bespruta din trädgård med farligheter och plantera gärna en honungsros. Du ska bli rikligt belönad! Boken är oavbrutet fängslande. Visste du t ex att det finns humlor som heter: Åkerhumla, vallhumla och jordhumla och att humlorna föredrar blåa och gula blommor. Så jag borde kanske vara lite gladare åt mina gula blommor, även om jag inte tycker så mycket om gult i trädgården. Honungsrosen skimrar i ljusgult längst in på kronbladen, vilket förklarar att humlorna druckna dansar runt från blomma till blomma. I början av varje kapitel i boken finns ett litet citat. Så här kan det låta: ” Rent aerodynamiskt borde inte humlan kunna flyga, men det vet inte humlan så den fortsätter flyga ändå” / Mary Kay Ash

Med åren har det blivit lättare och lättare att lämna skolan och jobbet bakom sig när sommarlovet tar sin början. Jag skjuter in stolen vid min arbetsplats, kommer hem och hänger upp skolnycklarna på en undanskymd plats och sedan är det som om stresspåslaget bara flyger sin kos och jag kommer genast in i ”semestermood”. I år har det inte varit så enkelt. Jag vet inte vad det beror på. Kanske  har det att göra med att jobbet blivit alltmer komplext.  Det krävs mer och mer av oss lärare; att få igenom alla elever med minst godkänt, att individualisera så att alla elever får den utmaning som de ska ha. Kanske har det att göra med att se hur mor åldras, att inte benen längre bär henne, att funktioner försvinner, att hon behöver all vår hjälp…

I år har det inte varit så lätt. En stresskänsla som kommer och går, som sitter i mellangärdet och gör att jag då och då får stanna upp och ta djupa andetag. I år behöver jag min trädgård mer än vanligt. Att stanna upp framför Louise Bugnet, ta fram sekatören och sakta klippa bort vissnade knoppar, att ligga på knä i grusgången och rycka upp små grästuvor; handen vet precis hur den ska göra, tankarna flyger fritt och jag kan bara vara här och nu. Då känner jag hur andningen bromsar in, hur hjärnan blir klarare och själen lugnare,

Det här är inte Louise Bugnet, men väl Rhapsody in Blue. Årets första blomma.

Är det någon som är bra på pionsorter? Är det här en vanlig bondpion?
De dödliga, men ack så vackra fingerborgsblommorna sprider sig och dyker upp lite här och där i trädgården.
Citrontimjan och gräslök. Den här serena buddan andas frid. Varje morgon gör jag yoga på trädäcket och försöker efterlikna min annorlunda  ” trädgårdstomte”. Dessa växer vid min lilla damm. Är det någon som vet vad de heter?  En annan av mina favoriter, Stjärnflockan som växer så det knakar.