Bakgrund

En kall februaridag , sent en lördag eftermiddag, 2017, flyttade Ali och Mahdi hem till mig. Jag hade träffat dem ett år tidigare, när sju ensamkommande killar från folkgruppen hazarer och som ursprungligen kommer från Afghanistan, började på vår skola. De bodde då på ett boende för ensamkommande i Jörlanda, i det som en gång varit Hakefjordens pensionat.

De anlände till Sverige sensommaren 2015, det året då Sverige tog emot över 100 000 människor som flytt från några av världens farligaste länder; Syrien och Afghanistan. Killarna integrerades väl på vår skola. Trivdes i sina klasser  och lärde sig att kommunicera på svenska. De hade en djup drivkraft att vilja göra något av sina liv. Starka drömmar om att plugga, kanske utbilda sig till ekonom, svetsare eller plugga vvs.

Efter ett år blev både Ali och Mahdi kallade till migrationsverket. De berättade sina historier under flera timmar med en handläggare från migrationsverket, en tolk och ett biträde. Som asylsökande måste du kunna bevisa din ålder och vem du är. Det kunde inte Ali och Mahdi. ”Hur skulle vi kunna det”, sa Mahdi, ” vi har aldrig ägt några identitetshandlingar, våra LMA kort från Sverige är våra första id-kort”. Kort därefter fick båda avslag på sina ansökningar och blev också uppskrivna i ålder från 15 och 16 till 18 och 19. Märkligt att migrationsverket helt godtyckligt kan bestämma två unga killars ålder. Jag har arbetat med ungdomar i över 35 år och för mig är Ali och Mahdi den ålder de uppgivit, vilket idag är för Ali 17 år och för Mahdi 18 i november.

När de ensamkommande blir uppskrivna i ålder förlorar de rätten till en socialsekreterare och ungdomsboende. Då blir du först placerad i ett transitboende för att sedan skickas var som helst i Sverige. Killarna var djupt oroade och ledsna över detta. De tvingades bryta upp från den plats de rotat sig på under ett år. Ali hann flytta till ett av migrationsverkets boenden i Rävlanda där man delar rum med fem andra vuxna män. Mahdi skulle flyttas till ett transitboende och var oerhört nervös över vart han skulle behöva ta vägen. Då bestämde jag mig för att om de ville skulle de få bo hos mig.

Och det ville de!

Nu har vi delat hem i sju månader och jag kan bara säga att det är en win win situation. Mer om det senare… fortsättning följer.

IMG_3053