Travar av böcker ligger överallt. Bokhyllorna rymmer inte mer. Har lovat mig själv att nu gäller: en in – en ut… och INTE köpa fler förrän jag läst ut ALLA olästa jag har hemma. Det är ett löfte som är omöjligt att hålla. Men när ska jag hinna läsa alla böcker som jag vill läsa? Jag har ju inte ens läst alla klassiker än.
Det är inte ofta jag hittar böcker som verkligen griper tag i mig, som ger så starka intryck att de faktiskt förändrar mig som människa. Men i vinter har jag läst en sådan bok. Det är Susan Abulhawas bok Morgon i Jenin. Vi får följa en palestinskt familj under flera decennier. Redan på första sidan griper både handlingen och språket tag i mig. Det är starkt, vackert, sorgligt. Jag blir också arg på mig själv som inte reagerat starkt nog på palestiniernas situation när jag läst om det i tidningar och följt tv-nyheterna. Först när jag läser Abulhawas bok är det som mina ögon öppnas och palestiniernas vardagliga liv tränger in i mitt hjärta och ryggrad.
Morgon i Jenin är en bok som börjar i Palestina 1942 och slutar i flyktinglägret Jenin år 2000. Det är samtidshistoria tillsammans med en oerhört stark berättelse om familjen Abulheja, från det att de lever i sin by, odlar sin jord och sköter om sina olivlundar tills dess att skärvor av familjen sitter gömda i sitt hus i Jenin under en av Israels anfall mot flyktinglägret.
Boken börjar så här: ” Amal ville ta en närmare titt in i soldatens ögon, men pipan på hans automatkarbin, som han tryckte mot hennes panna, tillät inte det. Men hon stod tillräckligt nära för att se att han hade kontaktlinser. Hon såg för sitt inre hur soldaten lutade sig fram mot en spegel och satte in linserna i ögonen innan han klädde sig för att döda. Underligt, tänkte hon, vad man kommer att tänka på i gränslandet mellan liv och död.”

På bilden finns också en talbok av Agneta Pleijel: Syster och bror. Pleijel är enligt mig en av våra stora författare i Sverige idag. Att lyssna till syster och bror är som att lyssna till en porlande bäck. Språket bär en rytm som tilltalar. Inget ord för mycket eller för litet. Berättelsen är den tredje i en släkthistoria som börjar med Drottningens chirurg som kom 2006. Den följdes av Kungens komediant. Alla tre böckerna är väl värda att läsa.
Den tredje boken på bilden visste jag inte om jag skulle orka lyssna klart på. Karin Alvtegens En sannolik historia. Stolpiga dialoger, platta personbeskrivningar, men någonstans inne i berättelsen ville jag ändå fortsätta lyssna för att se hur det skulle gå för huvudpersonerna.
En annan höjdarbok jag läst i vinter är Marlene van Niekerk Agaat. En oerhört mångbottnad, välskriven, ordrik, målande berättelse om landbrukarhustrun Milla de Wet. När historien börjar ligger hon i sin säng oförmögen att röra på sig. Den enda kommunikationen hon har med Agaat är genom blinkningar. Så småningom rullas en förfärlig historia upp. Frustrationen ligger och dallrar i luften hela tiden. Det som är så häftigt med boken är att först när jag läser berättelsen ur Millas perspektiv så får jag en bild, sedan skruvar van Niekerk till det och jag får nästan ett knytnävsslag i magen – vem är hon egentligen Milla van Wet – och vem är Agaat – och vad var det som hände egentligen? Det är en bok om apartheid och om hur detta fruktansvärda system påverkade alla människor på ett ödesdigert sätt. Boken böljar fram och tillbaka i tiden. Här finns också Millas tankar när hon ligger oförmögen att röra på sig. I slutet knyter van Niekerk ihop historien på ett mycket skickligt sätt. 