My Tusculum och trädgården vid sundet

Rosorna bara fortsätter att blomma i min trädgård. Lyser upp tidig morgon och skymning. Känner stor tacksamhet att jag får känna doft, känna rosornas blad, se de vackra, vackra blommorna. Sänder idag en tanke till vårt grannland – den 22 juli – och känner stor tacksamhet för att vi lever i ett fritt land, en demokrati och att vi lever i ett land utan krig. Blir också stolt och glad hur Norge tacklat och tacklar det som skedde för ett år sedan i Oslo och Utöja; med värdighet, öppenhet och kärlek.

Jag hade sett två knoppar i dammen, två knoppar av Nymphaeaceae och så idag, när jag gick min vanliga morgonstrospromenad  i trädgården, med tekoppen i handen, så såg jag till min stora lycka att den ena av knopparna hade slagit ut i full prakt. Andlös vacker, nästan overklig.

I sommar har jag läst en bok som  gick direkt in på min tio-i topp lista;  Jonathan Safran Foers Extremely Loud & Incredibly Close: En bok som får min hjärna att vakna, som får mina tankar att flyga fritt som en fjäril. Så vackra meningar, som den här t.ex: ” … I was angry at her for spending so much time with Ron when she should have been adding to the Resevoir of Tears.” Boken handlar om Oscar som förlorar sin pappa i 9/11. En oerhört gripande berättelse om hur Oscar försöker göra vardagen begriplig efter sin pappas död.

En bok full av kreativitet, oskuldsfullhet, naivitet, livssmärta, sorg, glädje. En berättelse om möten mellan människor; ” What were we spending so much time doing if not getting to know each other?”. En berättelse om meningen med livet: ” I didn’t want to hurt her feelings, because not hurting her feelings is another of my raisons d’ être.” Samtidigt som jag småfnittrar åt olika små händelser så är jag djupt gripen av berättelsen. Boken är lekfull, påhittig, känslomässigt stark och alldeles, alldeles underbar. På svenska heter den helt enkelt: Extremt högt & otroligt nära.

Trädgårdstomtar, hua, jag bara ryser vid tanken. Gälla, skrikiga, fula, klumpigt tillverkade; aldrig att en tomte skulle komma in i min trädgård. Men nu står den där i alla fall, min trädgårdstomte, och… jag tycker faktiskt om honom. Han låg omsorgsfullt inpackad i kartongen jag hittade i min faster Barbros förråd. Färgerna var milda, blicken likaså. Jag tog upp honom och tittade länge, men stoppade sedan ner honom igen och fortsatte sortera, städa och slänga saker från garderoben. En stund senare kom min syster med kartongen; ” Men ska du inte ha en liten tomte i din trädgård, det står ju Åsa på den här!” ” Nja, jag vet inte…” ” Mina ungar skulle älska att möta den här tomten i din trädgård, kommer ihåg hos farbror Oscar där han hade skulpterat tomtar som låg och smög i skogsbrynet. Jag tyckte det var magiskt.”

Det avgjorde saken. Barn ska älska och trivas i min trädgård. Dammen med dess salamandrar, smultronstånden, den mjuka gröna gräsmattan, de hemlighetsfulla gångarna, vilan under magnoliaträdet och så trädgårdstomten. Så nu står han där mellan Irishavet och den blommande rosa pimpinellarosen. : Min alldeles egna trädgårdstomte.