Igår läste jag ut boken Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Det är inte ofta jag gråter när jag läser böcker. Kommer ihåg två gånger innan igår. Det var när jag som ung läste Onkel Toms stuga, samt när jag inför ett skolarbete läste den sanna berättelsen Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl och Kinna Gieth. Kommer ihåg exakt var jag låg när jag läste dessa böcker och hur jag hulkade av gråt. Igår trillade tårarna stilla, i mig en saknad att boken var slut och så uppfylld av det som är en av de starkaste och smärtsammaste kärlekshistorierna jag läst.  Det är en ordrik berättelse på nästan 800 sidor. Jag läser den nästan med febrig intensitet och den sköljde över mig som en tsunami.

Hanya Yanagihara jobbar som redaktör på en modetidning i New York och skrev boken kvällar och nätter efter jobbet under 18 månaders tid. Kolla gärna in intervjuer med henne på You Tube.

Hon fångar varenda detalj i ansikte, i vardagshändelser, i blickar, i handlingsmönster. Ja, boken känns nästan verkligare än verkliga livet.

Boken är intelligent, rapp, vacker, ömsint, rasande och smärtsamt hemsk.

Läs den!