My Tusculum och trädgården vid sundet

Drar upp rullgardinen och möts av ett guldskimrande solljus. Magnoliaträdets löv har över en natt bytt färg från blekt gröna till  orangefärgade.  Sent kvällen innan har jag stått på min veranda och spanat upp mot himlen. Vintergatans alla stjärnor blinkade och en blek månskärva i söder. Termometern i bilen när jag rullade hem från Göteborg visade på +4 grader och jag förstår att det kommer att bli kallt. Jag tar in chiliplantan och  min enda pelargon och mycket riktigt  –  under natten kommer höstens första frostnatt. Ett tunt täcke över gräsmattan och ett frasande ljud när magnoliabladen lossnar ett efter ett och singlar ner till marken.

Som jag har längtat efter den här dagen: En av två extra lediga dagar under vecka 44. Jag har längtat efter att få vakna i mitt hus, tassa omkring barfota på trägolvet, tända ljus och bara vara… nja, kanske inte bara vara, men inte ha några tider att passa, att sakta och i stark närvaro utföra dagens sysslor.

…som att kratta löv och ställa in utemöblerna…

… men också ta tid till fika på trädäcket på mitt goa Gotlandsfårskinn,en kudde från Klässbol linneväveri under huvudet och Fogarollis kaffe i min älsklingsmugg, drejad av Maria Brusewitz.

Sonia Erlandssons vackra fat i betong har gått itu. Vackert ändå, med höstlöv och några droppar vatten.

… och rosorna, rosorna,  trädgårdens tappraste blommor. 

Ännu finns pyssel kvar i trädgården.  I bakhuvudet, i min lilla mentala anteckningsbok, där jag försöker hålla iordning på det som bör göras innan trädgården går in i en lugnare andning, stillnar, stannar…snurrar det för fullt.

Idag kör jag ut sista lasset jord. Fyller på i mina odlingslådor och i senaste rabatten. Det skymmer tidigt nu. Mörkret smyger sig på alltmedan jag kör lass efter lass med jord.  Jag låter krasse och ringblommor stå kvar. Som gula och orangefärgade utropstecken  står de där och gör mig glad. Plockar även in och njuter av dem inomhus. Förundras återigen hur glad jag kan bli över en bukett enkla blommor.

Bär in trädgårdsmöblerna, planterar en  ljung och kål i en kruka, plockar in de sista tio tomaterna som fortfarande är gröna och ställer in grillen i förrådet. En känsla av vemod sprider sig i kroppen, men det är ett vemod som på samma gång gör gott. Det är så här det ska vara; Ett höstvemod  för att jag sedan ska få uppleva allt det som spirar och gror i  min trädgård.  Jag tror faktiskt att jag tycker lika mycket om vemodet  som glädjen över min trädgårds uppvaknande nästa vår.

En vattendroppe samlad.

Ännu blommar Schneewittenrosen och malvan likaså.

Den färgstarka astern gör sig fint mot det gamla gråberget.

Mina vänner koltrastarna har ätit på mina äpplen i över en månads tid.  De blir tamare och tamare. Idag stannade honan upp  i sitt pickande och gav mig en outgrundlig blick.

Skirt solljus.