Inom loppet av en vecka läser jag två olika texter i Dagens Nyheter. Den ena är ett kåseri av Bengt Ohlsson ” Barnen blir Hitler hela gänget” och den andra är en bokrecension, signerad Ann Heberlein av Harald Ofstads bok” Vårt förakt för svaghet”.

Bengt Ohlsson berättar om en gång när han besökte en högstadieskola för att berätta om hur man skriver en pjäs. Det gick inget vidare. Eleverna var ”grälsjuka”, började prata om en ”schemateknisk miss” och stormade ut ur klassrummet.

Bengt Ohlsson kåserar runt ordningsfrågor och varför så få söker lärarutbildningen och tror att ”den bottenlöst deprimerande sanningen är att den största bromsklossen inom skolans värld är föräldrarna. De vill att det ska vara tyst och lugnt i klassrummet, men de vill inte prata om hur det ska gå till. För då kan det bli så tråkig stämning.”

Ohlsson menar att föräldrar idag är rädda att straffa sina barn, att det är svart pedagogik och att den svarta pedagogiken skulle göra våra barn till ” Hitler hela gänget”.

Kontentan av Ohlssons kåseri är att det inte går att bara vara en god auktoritet i skolan utan att det också krävs att man är auktoritär.

Jag slår upp ordet auktoritär på Wikipedia. Där står följande att läsa:

”Auktoritär är den som (orätt eller opåkallat) gör anspråk på auktoritet vanligtvis med illegitima medel som till exempel våld eller hot; om personer som är överdrivet dominanta, kompromisslösa, diktatoriska och maktfullkomliga.”

I Bonniers svenska ordbok beskrivs ordet auktoritär med synonymerna= maktfullkomlig/diktatorisk.

En dag senare läser jag Ann Heberleins träffsäkra recension av Harald Ofstads bok ”Vårt förakt för svaghet”, där Ofstad analyserar den nazistiska ideologin. Boken gavs första gången ut 1972. Nu ges den ut på nytt på Karneval förlag. I förordet av Ofstads bok står bl a:

” Antisemitismen är inte det väsentliga i nazismen. Det väsentliga är läran om att den starke ska härska över den svage, och att den svage är föraktlig emedan han låter sig behärskas.”

Heberlein skriver i sin recension att: ” Ofstad pekar på paternalism och förlöjligande av demokrati som ett av de viktigare elementen i den nazistiska ideologin, samt att: ” Nazismen ger uttryck för en extrem förmyndarmentalitet, ett totalt underkännande av de icke rättrognas förmåga till tänkande: ” Vilken lycka för de regerande människorna att människorna inte tänker!… om de gjorde det, kunde inte det mänskliga samhället bestå!”, skriver Hitler i sin andra skrift, ” Tischgespräche”.”

Vad har då dessa olika texter med varandra att göra. Jo, jag menar att Bengt Ohlsson använder sig av ett farligt ordval  när han skriver: ”Lärarna skickas ut att hålla ordning på inte två barn, utan trettio, och de förväntas klara av det utan att höja rösten eller ”peka ut” någon. Vara auktoriteter utan att vara auktoritära. Lycka till.”

Genom att använda ordet auktoritär på ovanstående sätt flyttar Ohlsson på gränser.

Den auktoritära skolan är en skola där eleverna slutar att tänka själva och bara gör som vi säger. Den auktoritära skolan skrämmer barnen till tystnad. Den auktoritära skolan säger att lärarna har makten och är de starka. Eleverna är underordnade och är svaga. Den auktoritära skolan står i skarp kontrast till ett demokratiskt samhälle med aktiva tänkande människor.

Den auktoritära skolan vill vi inte ha tillbaka.

Bengt Ohlssons krönika:

http://www.dn.se/blogg/pa-stan/2012/03/30/benke-barnen-blir-hitler-hela-ganget/

Ann Heberleins bokrecension:

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/harald-oftstad-vart-forakt-for-svaghet