Mahdis berättelse.

Jag föddes i staden Behsod i provinsen Maidan Wardak i Afghanistan. Min mamma säger att jag är född 1379-09-21. Detta är på afghanskt och iranskt räknesätt. På västerländskt räknesätt är det 1999-12-11

Min pappa dog. Vi kunde inte försörja oss längre i Afghanistan utan fick försöka ta oss från Afghanistan till Iran. Pappas äldsta bror bodde då redan i Iran. Med oss på resan var ännu en bror till min pappa, samt dennes familj. På den tiden kunde man ta sig från Herat till Mashad. Vi tog oss till gränsen med åsna och bil. Jag har minnesbilder från hur vi vandrade över bergen. Min yngste bror var bara en bäbis på nio månader.

Vi är hazarer och shiamuslimer. Vilket gör det  svårt för oss. Talibanerna förföljer shiamuslimer och är man hazar är det extra svårt. Hazarerna har under årens lopp blivit förföljda av olika grupper.

Sedan dess har vi bott som papperslösa i Teheran. Först bodde vi hos min pappas äldste bror, sedan hittade vi en lägenhet där vi bodde med den andre farbrodern och hans familj. Vi kan inte själva hyra en lägenhet utan måste ha en iransk man som hyr åt oss.

Jag började jobba ganska snart på en glasfabrik. Först i början arbetade jag med enklare saker, men så småningom lärde jag mig även att blåsa glas. Då när jag var yngre, 7 – 8 år arbetade jag bara åtta timmar. Jag vaknade fem och började arbeta klockan sex till klockan fyra.

Under två år gick jag i en kvällsskola som UNICEF hade. Där lärde jag mig läsa och skriva. När jag blev äldre jobbade jag till  fyra, därefter hade jag en kort rast för att sedan jobba till klockan 22:00. Nu arbetar båda mina småbröder i samma fabrik, även mamma arbetar på fabriken, men utomhus, med olika sysslor.

Under veckodagarna sov jag över i fabriken.

Mahdi googlar fram på google maps var fabriken ligger och visar mig. Han visar mig också var deras lägenhet ligger.

” När jag gick i skolan var jag ibland väldigt trött och hade inte orkat göra läxan, då lyfte läraren mig i håret alldeles vid pannan”.

Jag älskar gymnastik och höll på med det både i Afghanistan och Iran. Jag gillar fotboll också. En dag, jag var kanske tio år frågar jag  mamma om jag inte kunde få ett par riktiga gympaskor. De enda skor jag hade var ett par plasttofflor och  jag ville kunna spela fotboll med mina kompisar på fotbollsplanen som består av asfalt. ” Just nu har vi inte råd”, sa mamma. Jag funderade och funderade. Det var fredag och vår lediga dag. I moskén pågick bönestund. Jag gick till moskén. Utanför moskén stod hundratals skor. Jag gick runt och tittade på skorna och hittade ett par i min storlek. Jag bad till Gud att förlåta mig och sedan tog jag ett par skor.

Mahdi och jag tittar på varandra och så börjar vi skratta. Nu spelar Mahdi fotboll där vi bor i ett lag och hans favoritlag är Real Madrid. 

 

Det här är bilder från Afghanistan och Iran. Den första en stolt Mahdi med medalj på magen, den andra där fyller han fem år och firas av kusinerna. Den tredje är från Iran. ”Kanske är jag sju år där”, säger Mahdi. ( Kolla in plasttofflorna!)

En dag bestämmer sig Mahdi för att lämna Iran. Han slutar på glasfabriken, får jobb på ett café i en annan stad. ” Jag berättade inte för mamma att jag planerade att lämna landet, hon ville absolut inte att jag skulle göra det.” Han sparar ihop pengar under ett år och ger sig sedan av med en flyktbil mot turkiska gränsen.

Först när jag var i Istanbul ringde jag mamma. Hon blev väldigt arg. Min morbror skickade mer pengar så jag skulle kunna ta mig till Europa. 

Vad var det som gjorde att du kände att du inte längre stod ut i Iran, frågar jag. Mahdi är tyst en stund och säger sedan: Jag kände mig inte som en människa. Jag ville inte längre leva papperslös. Jag ville leva ett fritt och öppet liv, få en utbildning och ett bra arbete. Först när jag kom till Sverige tänkte jag att jag ville läsa ekonomi, men nu tänker jag VVS.

Mahdi är smart och väldigt duktig på matte. Han läser gymnasiematte nu även om han bara gått två år i skolan. Han visar mig ett prov; alla rätt.