november 2015

Vaknar upp till ett frostigt landskap. Minus nio grader och kristaller fyller världen. Himlen rödfärgad och den engelska ramsan ” Red in the morning, shepherd’s warning, red at night, shepherd’s delight”, rinner genom mitt huvud. Bestämmer mig under dagen att försöka hinna hem innan mörkret lagt sig och åker från jobbet lite tidigare. På med långkalsonger, dunjacka och vandringskängor. Länge sedan jag gick min skogs och havsrunda. Tid till reflektion; så många tankar som genomfar mitt huvud. Hur får de plats egentligen? Alltmedan promenaden fortskrider märker jag hur oreflekterade tankar snart övergår till tankar som är i nuet. Jag formulerar tankar med en medvetenhet som gör att huvudet känns kreativt istället för irriterat. Stannar upp både med blicken och medvetandet. Ser mig om, upptäcker ett ensamt blåbär, hör en motorsåg långt borta. Ser den gnistrande mossan och där, mellan tallarna, skymtar havet. Nu tystnar allt. Allt blir stilla. Jag stannar och spanar ut över vattnet. Förstår att det som framkallar stillheten är den nattunna isen som lagt sig i viken.

Jag bor på en av de vackraste platserna i världen. Platsen tillhör inte min barndom, men efter många år nära havet i väster lever den inom mig, den är en del av mig. Jag tänker på flyktingarna som slitits upp från sina hem, varit tvungna att kanske lämna ett fikonträd som gav svalkande skugga under heta sommardagar. Tankarna går till Sorab13 år från irakiska Kurdistan. Jag undervisade henne och hennes två syskon i svenska för invandrare i början av åttiotalet. Hon berättade med sådan klar längtan i rösten om de höga bergen, den bruna jorden och vidderna. Sorab berättade alltmedan vi bakade kanelbullar i skolan och jag såg med beundran med vilken lätthet hon hanterade en deg. Undrar var hon bor idag och tänker att längtan nog finns kvar inom henne. Bär du två hemländer i ditt hjärta kommer du alltid att behöva leva med en längtan. Tänker på en nära vän som längtar efter sitt språk, sitt hjärtas språk och kommer ihåg ett seminarie på bokmässan för många år sedan då en iransk författare på stapplande svenska skulle göra sig förstådd. Varenda muskel i hans kropp var på helspänn för att orka och kunna formulera sig på det nya språket. Sedan läste han en av sina dikter på persiska. Axlarna sjönk ned, hans anletsdrag slätades ut, orden föll som toner ur hans mun. Jag förstod inte ett ord, ändå var det musik i mina öron. Tänker på alla flyktingar som lämnat sin land, sitt språk, sitt hus, sina släktingar, allt. Vilket enormt arbete de har framför sig. Det vi kan göra är att ta emot dessa människor med medmänsklighet och värdighet.

Frosten ligger kvar runt mitt hus. Trädgården har gått i vila. Rosorna är döda. Nu ska jag sätta tallkvistar i mina krukor, lägga ut fågelfrön till fåglarna och sätta en krans på dörren.Om en vecka tänder vi första ljuset i advent.

Det är inte bara novembermörkret som tynger axlarna i dessa tider. Jag känner stark oro för den allt djupare polarisering vi ser i vårt land mellan människor. Jag känner stark oro när jag hör och läser hur SD, Avpixlat, Fria Tider för en domedagsretorik om invandring och islam och att Sverige håller på att falla samman; ord som skapar en klyfta mellan människor i vårt samhälle. I Trollhättan mördas oskyldiga invandrare av en högerextremist, i Beirut mördas 44 människor av en självmordsbombare och nu Paris…Fasansfulla händelser har skett på jorden så länge mänskligheten har funnits. Kan vi någonsin skydda oss mot detta? Och hur? Världen har krympt.. Idag lever vi i en globaliserad värld. Vi kan inte värja oss någonstans. Det är lätt att misströsta, men vi får inte ge upp. Vi måste ändå tro på att det goda ska segra. Det öppna, toleranta, demokratiska och kärleksfulla samhället mot fanatism av alla sorter. Min novemberträdgård skänker mig tröst.

Schneewittchenrosen blommar fortfarande.
…liksom New Dawn.Samma ros under ljuset av utebelysningen.Dova mättade höstfärger i grådaskigt väder…Gräsmattan fortfarande grön.Plockade in en sista stjärnflocka i november !?