Ett äppelträd fanns i min trädgård när jag flyttade in. Ett Aroma. Äpplena blir stora, röda och fantastiskt goda. I våras, en kort stund i maj, var mitt träd översållat av ljusrosvita blommor. Just den där stunden på året då man vill stanna tiden, för att kunna njuta bara ett litet tag till…men tiden lyssnar inte…I månadsskiftet maj – oktober dinglade äpplena som små kulörta lyktor. Tyvärr ruttnade ganska många redan på sin gren, kanske har trädet någon slags sjukdom. Långa farbrorn, alias Hannas Daniel hjälpte mig dock att plocka ner ganska många som jag bl a bakat gudomliga karelska äppelkakor på. Resten av äpplena fick mitt koltrastpar. Det var de värda, så vackert som de har sjöng för mig i våras.
Nästan omärkligt övergår september till oktober och oktober till november. De skarpa färgerna flyter ut, övergår till mättade jordfärger. Dagarna försvinner, ljuset sugs upp och november med sitt dis flyter ut i en palett av obestämdbarhet. Men det är vacker – nu också. Magnolian har eggat mitt sinne hela vintern, våren, sommaren och lyckas även i november att ge mig en kick, ett ögonblick av njutning; Kvar på trädet – ett endaste löv – egensinnigt, envist…mot en blekblå himmel, konturen av ett pickande hjärta.