När Ali blir avsläppt vid centralstationen i Teheran tror han att han kommit till en annan planet. Ali är 12 år och känner ingen i denna miljonstad. Alla hus är så höga, bussarna så fräscha och nya. Han snurrar runt, runt och tittar upp mot huset. När han berättar det här för mig idag skrattar han och säger ” Folk undrade nog vad jag var för idiot som bara snurrade runt och tittade storögt på allting. Människorna såg så annorlunda ut, de var välväxta och stora. Här fanns så många bilar och människor.”
”Men var du inte rädd Ali”? frågar jag.
” Nej, inte först, jag var bara väldigt förundrad.”
Efter en stund ser Ali en man som liknar honom, han ser ut att vara en hazar. Ali går fram till mannen, berättar vad han heter och att han precis kommit till Teheran. Mannen heter Khaled och han är väldigt snäll.
Jag tänker; Vilken tur Ali har som träffar på en vänlig själ som hjälper honom.
Ali får följa med Khaled till hans arbetsplats, som också är hans provisoriska hem. Där bor fem-sex män. Ali får snabbt ett jobb på samma ställe. Han lär sig svetsa. Khaled hjälper Ali med mycket, som hur Ali kan skicka pengar hem till sin mamma i hembyn Koshnak, hur han ska lära sig farsi genom att handla mat i affären och han låter Ali låna mobiltelefonen.
Efter två dagar i Teheran ringer Ali hem till sin mamma Farzana. Då har de inte talats vid på över tre månader. Hon blir så glad. Hon gråter och gråter och berättar hur orolig hon varit. Ali gråter också och säger till sin mamma: ” Om du gråter så gråter jag.”
När Ali flyttade hem till mig visar han bilder på vad han jobbade med i Teheran. Han svetsade inomhus och utomhus. Han svetsade utomhus på tolfte våningen!!!
Ali berättar att han vid ett tillfälle ser en man trilla ner och slå i betonggolvet. Mannen dör direkt.” Jag var så rädd, efter det vägrade jag arbeta så högt upp”, berättar Ali. ”Jag fick lära mig allt i Iran. Jag tittade på människor hur de gjorde, t.ex när de skulle köpa bussbiljetter, och sedan gjorde jag på samma sätt.”
Ali skickar varje månad hem pengar till sin mamma i Afghanistan. Mamman är astmatiker och behöver pengar till astmamedicin. Han går inte till en bank för att utföra detta, utan han går till ett speciellt kontor där han lämnar pengar, får ett kvitto och ett lösenord som mamman, i sin tur, måste uppge i Afghanistan när hon går till det kontor som ligger närmast hembyn.
Efter ett år i Teheran arbetar han bl.a med en pojke vars mamma är mycket sjuk. En dag ser Ali tre svartklädda män komma gående mot deras arbetsplats. Ali tänker att det måste vara pojkens mamma som gått bort. När männen kommer fram ber de att få prata med Ali. Då får han veta att det är hans älskade mamma som avlidit i en astma-attack. Ali ramlar ihop och gråter. Han gråter och gråter och är otröstbar.
När jag sitter och skriver detta funderar jag på hur männen kunde veta att Alis mamma dött. Jag ringer honom.
” Du vet Åsa”, säger han, vi har ju en sån kultur att det var någon från byn som kände dessa afghanska män i Teheran och som ringde dem och bad dem framföra att mamma dött.”
Efter dödsbeskedet orkar Ali inte jobba. Han ligger på sin tunna madrass och stirrar upp i taket. Nu är han ensam i livet, förutom sin lillebror som blir omhändertagen av en morbror till Ali. Han kan inte åka tillbaka till Afghanistan, men han skickar pengar till begravningen.
Två bröder på Alis jobb röker hasch. Ali provar för att glömma och dämpa smärtan, men ganska snart tänker han: ” Jag kommer att hamna under broarna, jag vill inte ha ett sådant här liv.
Hans mammas ord kommer tillbaka till honom: ” Ta dig till Europa och skaffa dig en utbildning.” Ali bestämmer sig för att ge sig av. Han jobbar och sliter och tjänar ihop pengar till flyktingsmugglarna som ska ta honom till turkiska gränsen. Han skickar också hem pengar till sin morbror och ber honom ta väl hand om Fareidon, Alis bror. ” Se till att han får gå i skolan, jag kommer att återgälda dig när jag kan.”
En dag ger han sig av.
My Tusculum och trädgården vid sundet 