November gör sitt intåg. Den första höststormen har dragit fram. Löven i rakt diagonalt fall. Marken sur och lerig. Nu smälter färgerna samman, som om man tagit alla färger ur en palett och blandat samman. De sprakande löven orkar inte längre, ger sig av i fritt fall, som rännilar av vatten rinner allt det guldgula och röda ur dem. Förblöder. Men det är vackert ändå. Kanske har det att göra med åldern, att jag med åren inser att det inte tjänar till att streta emot, önska att inte november fanns. Om jag öppnar mina sinnen och mina ögon kan även november vara vacker. En strimma solljus genom fönstret. En vattendroppen precis på väg att ge sig av från grenen. Ett sista fyrverkeri av fallande löv.
Jag krattar ihop de sista löven från mitt körsbärsträd. Jag stöter till svarta vinbärsbuskarna och en doft av svarta vinbär lämnar busken. Jag städar undan på mitt trädgårdsbord, bär ner krukor i källaren. Tvättar av cyklarna och bär även ner dem i källarförrådet. Täcker den stora trädgårdsmöbeln med en presenning. Städar undan, gör i ordning min trädgård för dess vintervila. Det finns något djupt vilsamt i detta.
My Tusculum och trädgården vid sundet 