Så vi har längtat, allesammans, tror jag, efter de här långa, långsamma dagarna, då tiden bara passerar, utan krav, utan att behöva titta på klockslag. Ulltofflor mot trägolv, flanellpyjamas mot fårskinnsfäll, tända ljus, boktraven på golvet. Jag tänder brasan och sätter mig så jag har både den och granen i mitt blickfång. Jag kan sitta och titta på granen hur länge som helst. En känsla av djup frid infinner sig och jag undrar vad det egentligen är med ett grönt träd inomhus, klätt i en massa kulor i rött, vitt, svart och guld som får mig att känna så.
Ja och så sitter jag här idag på juldagen alldeles själv och känner en sådan tacksamhet över livet, över mina barn, över att jag haft mot att skaffa mitt lilla hus och att jag klarat av att ha det själv i ett år. Tacksamhet över gårdagen när alla barnen, samt Lena och Charlie var samlade till julfrukost och senare under dagen när det bara var Hanna, Sara och jag här hemma. Det var lugnt, det var rofyllt, det var frid.
Julafton 2012 bjuder på osedvanligt ”juligt” väder. Snön ligger decimeterdjup, solen tittar fram en stund mitt på dagen och häller sitt solljus över Timmervik, Ramsön och havet och det enda ord som kommer för mig igen är – tacksamhet – över att få ha allt det nära mitt hjärta. Det är fint. Det är stort. Jag önskar Er alla julefrid och mycket kärlek!
My Tusculum och trädgården vid sundet 