Allt går i en rasande fart. Magnolian, azalean, äppleblom, irisen slår ut, blommar och blommar över. Jag njuter av varje sekund, ja nästan i alla fall. Det är lite av en överdrift. Ibland efter fyra timmars trädgårdsarbete blir jag lite trött på det eviga rensandet och tuktandet och jag undrar hur länge jag kommer att orka att sköta trädgården på det sätt jag vill sköta den. Jag tänker hoppfullt att tio år i alla fall, sen får jag anställa en trädgårdsmästare! Ha ha !

Nåväl; Så vad har hänt sedan sist? Ingen av dahliorna som jag planterade har kommit upp! Häpp! De alldeles bedårande vallmoblommorna jag försådde tog sig inte när de väl blev utplanterade. Buh! Zinniablommorna har tagit sig, men växer väääldigt långsamt. Efter flera veckors sol och värme kom det efterlängtade regnet – och med det – snigeldjälvarna! Blä! Jag hoppas inte jag utvecklar fobi mot dessa äckliga, slemmiga ting.

Men så ser jag en liten rosa utslagen ros och jag blir alldeles matt i knäna, ett leende sprider sig på läpparna och allt, precis allt slit är värt priset att se denna vackra, lilla oansenliga ros. För att inte tala om pionerna och buskrosorna Mme Plantier och Maiden Blush, samt humlorna, fjärilarna som är helt galna i kattmyntan, stjärnflockan, malvan, daggkåporna, etc…