I drygt en vecka har de stått i min trädgård, en gigantisk och fem något mindre odlingslådor. Nu skulle de bara målas i svart falurödfärg också. Det gick faktiskt ganska snabbt att måla dem. Jag gillar verkligen finishen på dem, den matta, svarta färgen. I morgon ska de målas ännu en gång. Därefter ska de kläs med markduk, jord ska beställas och så ska de förflyttas till min ” boulebana”.
Trots dunderförkylning bestämde jag mig för att trotsa rinnande näsa och nysattacker och ge mig ut i trädgården. Med handräfsa och sekatör gav jag mig i kast med rabatterna mot berget – och tänk! Det var som om förkylningen vips försvann. Timme efter timme jobbade jag på. Glömde tid och rum, klippte, räfsade, sträckte på mig ibland och kisade ut över trädgården. Såg en citronfjäril och en blåvinge, såg vattenblänket, trädäcket. Talgoxen och koltrasten sjöng för mig och jag genomfors av en stark lyckokänsla. Hur går tankarna när jag koncentrerat utför dessa trädgårdssysslor? Jag kan egentligen inte säga det. Jag bara ÄR – här och nu i det som nog kan kallas mindfulness. Kanske är det just det som är så välgörande för både kropp och själ. Men så dyker en tanke upp. Det är som den har arbetat på i det fördolda; En klar tanke om något som måste göras i livet. Den landar i medvetandet medan jag fortsätter min framfart bland knoppande daggkåpor, rabarberskott och pioner.
My Tusculum och trädgården vid sundet 
