IMG_3053

När Ali och Mahdi kom till mig fick jag allteftersom höra deras livsberättelser. De berättade, jag lyssnade, jag ställde frågor, de svarade. Det gav mig bilder som etsat sig fast i min kropp; Bilder och berättelser om olika liv, olika förutsättningar, skilda världar.

Deras berättelse skulle på många vis kunna vara min gammelfarmors syster Lovisas berättelse, min gammelfarmors bror Carls  eller min farfars syster Hannas berättelser. Den skulle kunna vara min farmors bror Haralds berättelse. Mina släktingar som för över 100 år sedan bestämde sig för att lämna Sverige bakom sig för att skapa sig ett nytt liv, ett bättre liv, i ett annat land. Men deras berättelser skiljer sig också markant åt. Lovisa, Carl, Harald och Hanna fruktade inte för sina liv i Sverige. Fattigdomen var en gemensam nämnare. I Sverige fanns inte våld, krig, förföljelse. Men den starka drivkraften att nu får det vara nog. Nu vill vi skapa oss ett bättre liv. Den var den samma. En oerhört stark vilja som jag också ser hos de afghanska ungdomar jag haft glädjen att träffa.

Nu har Ali och Mahdi bott hos mig i snart ett år. Hela tiden kommer det upp nya berättelser, små anekdoter. Jag känner mig priviligerad. Det är som att höra Sherazade berätta sina tusen sagor. Dessa är sanna, dessa är verkliga. Här kommer Alis berättelse.

 

Skärmklipp 2018-01-14 18.43.24 Skärmklipp 2018-01-14 18.44.12

Alis berättelse  Del 1.

”Jag föddes bortom bergen”, brukar Ali säga. ”Jag visste ingenting om vad som fanns bakom bergen. Jag har aldrig varit i Ghazni, jag har aldrig varit i Kabul.”

Ali föddes i en liten bergsby som ligger en bit utanför en mindre stad som heter Molestan. Molestan ligger i provinsen Ghazni. Han vet inte vilken dag han är född på, men han tror han var 15 år när han kom till Sverige sommaren 2015. Någon legitimation har han aldrig ägt ej heller något födelsebevis. Man brukar skriva upp året man föds i Koranen.

”Jag har arbetat hela mitt liv”, berättar Ali.”Jag började när jag var tre år gammal. Då fick jag plocka småstenar ur åkern där min pappa skulle odla grönsaker. När jag var fem år gammal började jag arbeta åt en fårabonde. Jag vaktade hans får uppe i bergen.”

Jag tänker på detta när vi är i Klätterfabriken på Chalmers under jullovet och jag ser hur Ali med vighet och snabbhet tar sig uppför väggen.

Alis pappa Jumah var handikappad. Han var mycket kortväxt och hade en puckel på ryggen. De fick inte in mycket pengar och hade inte råd att skicka Ali till skolan.  ”Egentligen kallades min pappa för Jumah Shan, men shan betyder en man som har mycket pengar och min pappa hade inte mycket pengar”, säger Ali och skrattar. Sitt ofta så smittande skratt. ”Så jag kallade honom bara för Jumah.”

”Jag var arg på min mamma och pappa som inte hade råd att låta mig gå i skolan. Ibland kom jag hem gråtandes och frågade mamma varför de andra barnen fick gå i skolan, men inte jag. Jag blev retad av de andra barnen för jag inte hade hela och rena kläder och för att jag inte fick gå i skolan.”

Ali fick också hjälpa sin mamma Farzana mycket. De vandrade upp i bergen för att hämta en växt som de använde att färga tyg med. Ali kommer ihåg att vattnet de hade med sig tog slut och att han var så trött, törstig och ledsen när han kom hem. På vintern fick han klättra upp på hustaket för att skotta ner snö så att inte taket skulle ge vika.

”En gång var jag tvungen att pulsa genom snön för att hämta medicin åt min pappa i staden Molestan. Det var mycket kallt och det tog minst två timmar att ta sig till stan. Jag kommer ihåg att mina händer och fötter var alldeles röda och stelfrusna när jag kom hem. Då var jag sju -åtta år gammal.”

Han har en lillebror som heter Fareidon. Ali vet inte hur många år yngre än Ali han är.

”Kanske tre, fyra år yngre”.

Alis pappa dör när Ali är nio, tio år. ”Först visste jag inte att han var död. Jag frågade mamma var pappa var. Han kommer snart hem sa hon. När han inte kommit tillbaka efter en månad berättade hon att han var död.”

Ali slåss mycket när han är liten. Han blir retad och han slår tillbaka.

Jag ser att det här är jobbigt att prata om. Minnen av en barndom som inte var så bra. Under jul när Ali sitter och läser sin julbok skriven av en afghansk kille med ungefär samma bakgrund som Ali säger Ali till mig ” Den här boken tar mig tillbaka till Afghanistan” och han visar mig ett avsnitt som handlar om när pojken i boken kommer tillbaka för tidigt med fåren en dag och han får stryk av sin far. ”Slog din pappa dig”, frågar jag. Han nickar: ”Både mamma och pappa.”

När Ali är 11 år gammal sätter hans mamma honom på en flyktbil som via Pakistan ska ta Ali till Teheran för att söka sig försörjning, men också för att talibanerna åter sprider sig i landet på ett oroväckande sätt. ”Ta dig till Iran, min son säger Farzana och sedan vidare till Europa där du kan leva i säkerhet, få gå i skolan och få en utbildning.”

Ali tycker först att det hela är ett spännande äventyr. Han väcks mitt i natten, hinner knappt ta adjö av sin mor eller bror. När han kommer fram till Pakistan känner han sig ensammast i världen. Någon månad senare tar Ali sig vidare till Iran.

En grupp flyktingar samlas i en park, i en stad utanför Teheran. En man på motorcykel kommer förbi och säger att han kan ta dem till Teheran. Gruppen av flyktingar följer med mannen till hans hem. För att ta dem till Teheran vill han ha pengar. Ali har inga pengar. Han blir inlåst i flyktingsmugglarens hus i en månad där smugglaren försöker utverka mer pengar. Ali gråter varje kväll. Till slut säger smugglarens fru till sin man att köra pojken till Teheran. Då ordnar mannen att Ali får ligga under en buss för att inte bli upptäckt när bussen kör förbi flera polisposteringar. ”Det var väldigt kallt”, berättar Ali.

”Hur länge låg du under bussen?” frågar jag. ”Säkert 10 – 12 timmar”. Han släpps av vid centralstationen i Teheran. Ensam, utan ett öre på fickan, utan någonting.

 

 

Bilderna är på Ali, Mahdi och deras kompis Hamid.