My Tusculum och trädgården vid sundet

Trodde aldrig att jag skulle lämna mitt paradis, men som buddisten säger; ” Inget är beständigt, allt är i förändring,” och nu lämnar jag den vackra trädgården som Tina en gång påbörjade och gjorde så fin och som jag fick möjligheten att ta över 2011. I tio år har jag vårdat den ömt och njutit till fullo av magnoliaträdet, dammen, rosenrabatten, bergsrabatten, odlingsdelen, de blommande äppelträden, lunden med ormbunkar och ramslök, för att inte tala om honungsrosen, som när man ställer sig under den i mitten av juni får lyssna till den ljuvligaste sommarsymfoni av surrande bin och humlor.

Men så kom kärleken och det visade sig att kärleken också har ett hus vid havet, med magnifik utsikt över sundet mellan Tjörn och Orust. Ett hus som behöver omsorg och kärlek och en bit trädgård som ännu inte ens är en trädgård ( enligt mig ) men som K och jag nu tillsammans håller på att bygga upp.

Odlingslådor är redan på plats, ett växthus likaså. Nu ska jag gå ut och plantera en ros.

Älskade Tusculum. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta. Jag har kvar min blogg och alla bilder. Tack för att du fanns för mig dessa tio år. Nu kommer det kanske en annan blogg: Trädgården vid sundet.

Tack alla som följt och läst mina inlägg!

Plötsligt händer det – Irisblommorna slår ut och allt blir blått. En kort stund flödar Mitt Tusculum i den vackra lilablå färgen. Tillsammans med de skirt gröna ormbunkarna och den ceriseröda rhododendron Nova Zembla bilder de en färgsprakande prakt.

• 

• 

• 

• 

• 

På andra sidan, trädgårdens framsida, händer det nya saker, vad tror ni det ska bli?

• 

• 

… eller varför inte ”des tulipes en masse” eller det roliga engelska uttrycket ”tulips galore”! Det verkar vara ett tulpanår i år. Nog för att jag stoppade ner ganska många lökar i höstas, tillsammans med lite benmjöl som ska vara bra, men inte så här många!

Jag har också noga passat på när tulpanerna stack upp sina första små grönskande blad och sprayade på Trico Garden mot oönskade hungriga rådjur och harar. Det verkar ha hjälpt!

• 

Vaknade tidigt, pigg för en gångs skull. Hörde fågelsång genom fönstret. Trädgården kallade. Fint att möta solen över hustaket.

Åkte till Kärrstegens gård för några veckor sedan. Här finns ett supermysig café/restaurang och en butik fylld av prylar, lite för mycket av samma sort för min smak, men om man letar lite så kan man hitta små guldkorn. En vacker linneblus, en underskön pelargon eller sköna plädar. Dessutom säljer de snittblommor. Kunde inte låta bli att köpa några ranunklar och rosor i ljuvligt dovt rosa. Dessa blev de sista köpesnittblommorna för den här säsongen. Nu tänker jag plocka från min trädgård.

• 

• 

• 

• 

• 

Maj har gjort sitt intåg och sakta, sakta börjar maj veckla ut sitt vårlika flor. Kylan har hängt i, men till slut klarar inte knopparna att stå emot. De måste bara upp ur jorden!

• 

• 

• 

• 

Köpte en ny batteridriven gräsklippare från #Ryobi. Den är så lätt och smidig. Nu är det nästan kul att klippa gräset. Gräsmattan har fått sig en giva hönsgödsel, men det dröjer nog lite innan gräset vunnit över mossan. Men jag älskar att titta ut över min nyklippta gräsmatta och snart blommar alla tulpaner i rabatterna!

• 

• 

• 

Brrr, så kallt det varit, dag efter dag; frusna penséblad på morgonen, påskliljor likaså. Men så fort solen tittar fram så tinar de frostnupna glädjespridarna upp.

Nu är vi dock lovade lite värme. Det bådar gott för helgens trädgårdsarbete. Har inte alls känt för att sätta igång, men om värmen kommer då tinar nog trädgårdssjälen upp också.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

I år blev det ett annat slags påskris. Jag plockade in en gren från trollhasseln.

• 

• 

• 

• 

Nu längtar jag efter att trädgården vaknar till liv. Har lite planer på gång, kanske ett växthus, en ny rabatt med dahlior.

…men det var kallt, allt var åter fruset, isen på dammen hade lagt sig igen. De milda vindarna som dragit in hade vänt. Nordan ända uppe i från Harads svepte ner över kusten. Allt som omfamnat mig för bara en vecka sedan hade vänt mig ryggen. Trädgårdsarbetet fick vänta. Jag vände på klacken och gick in igen. In till mina anemoner, franska tulpaner, pärlhyacinter och ranunklar.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

November är verkligen inte en favoritmånad, förlåt alla novemberälskare, men för en ”höstgråterska” brukar inte denna månad innebära några större ljuspunkter. Även denna gång inledde november genom att visa sitt sanna jag; kuling, styv kuling, storm i vindbyarna, regn på snedden, regn på raken, regn, regn och åter regn och moln tunga så det knappast gick att andas, men så plötsligt så skärpte den elfte månaden till sig. Temperaturen hade sjunkit till minusgrader under natten, när jag drog upp rullgardinen flödade solen in genom fönstret, intog hela huset och ett frostigt landskap hade landat i min trädgård. På med kläderna och ut i allt det vackra!

Tack november, allt är förlåtet!

Sen blev det morgonpromenad vid havet, ” min” förlängda trädgård. Så tacksam att jag har allt detta i min närhet. Havet var inte fientligt, utan mjukt, stilla och välkomnade mig när jag sänkte ner mig under ytan.

September var ljuvlig. Oktober har också visat sig från sin bästa sida, stilla mornar, dimma över ängarna, höstlöven i sprakande färger, soluppgångar som sprängda granatäpplen – Hösten när den är som bäst.

Höstsilveraxen högst upp till höger har blivit en favorit. Bladverket som går i mörkbrunt utgör en fin kontrast till allt det gröna, dessutom doftar de vackra spirorna väldigt gott. En skir odefinierbar doft, men god!

Jätteverbenan är också en nytillkommen favorit. Satte en planta i fjol som kom med en stängel. Nu blommar ett tiotal. De sträcker sig som graciösa balettdansöser mot himlen. En ensam liten ros, Louise Odier tittar försiktigt fram. Nu har jag tappat namnet på det lilla trädet med de så vackert röda hängena. Kanske någon kan hjälpa mig med namnet.

Jag njuter fortfarande av min trädgård. Snart går den i ide, lägger sig till ro, allt växande drar sig tillbaka, under myllan. Vilar där och väntar på ljuset och värmen. Visst är det fantastiskt!