Slutar lite tidigare på onsdagar. Skyndade hem för att hinna vara ute en stund i dagsljuset. Idag var himlen lite högre och det gick lättare att andas, men det är ju alldeles för varmt för att vara november och gräsmattan är tokgrön. Nu längtar jag efter gnistrande frostkristaller och krispig luft att andas.
Ett enda löv finns kvar på mitt älskade magnoliaträd. För några dagar var färgen skirt grön. Nu ser ni själva hur klorofyllet droppe för droppe har lämnat lövet…färgerna flyter in i varandra, blir dovare, mörkare och det är som om mitt jag speglas mot dessa jordfärger, men det är inte bara mörkt, det finns ett meditativt lugn i det hela också.
Jag letar vidare för att se om jag hittar några utropstecken i min trädgård och se! Azalean sträcker sig ut genom staketet som om den vill säga: Se mig! Se mig! Och det är som om jag ser den för första gången i sin novemberskrud och förundras över hur vacker den är denna bleka novemberdag. Även den lilla näpna rosen som blommar så hastigt och ljuvligt några dagar i juni visar stolt upp sig i sin höstklädnad.
Och så dessa rosor, som aldrig ger upp. Ännu står bladverken gröna och blanka och även om knopparna inte riktigt orkar slå ut så skänker de mig en stilla och innerlig glädje där de gungar i takt med vinden.
Det är nästan som om klätterrosen New Dawn uppkäftigt pekar finger och säger: Tro inte att jag tänker ge upp i första taget!