Jag breder ut
mina tankar i natten
På morgonen
daggdroppsvåta
hänger jag upp dem
på tork i vinden
I ett kärl
från minoisk tid
samlar jag mina tankar
röster som talat i mig
för mycket länge sedan
Att ha en trädgård är att vara lite som en upptäcksresande. Idag tog jag mig an hörnet vid boden. Massor med torra, slingrande växtdelar. Jag trodde först det var en Clematis, men hela garnhärvan av kvistar var döda och så vitt jag vet så brukar Clematisens slingerhärvor leva. När jag väl klippt bort det mesta upptäckte jag flera spirande stänglar. Vad kunde det vara? Jag tittade på högen som jag klippt ner och hittade de torra frökorgarna… ahh…En Humulus Lupulus!
Den första dokumenterade odlingen av humle var 736 i Hallertau i nuvarande Tyskland, medan första gången humle nämns som ingrediens i öl var 1079 och i Kristoffers landslag från 1442 står att ” Alle hemman böra humlegård hafwa.”( källa Wikipedia).
Så det passar ju bra så hemmansägare jag är :-)!
Våren tar verkligen tid på sig i år. Så sakta, sakta det går. Stenträdgården är lika beigegrå som för en månad sedan. Knopparna på praktmagnolian är lika tillslutna som de var i mars. Det är som våren fastnat i en tanke, blivit kvar, stillatigande, vägrar släppa taget…förvisso tycker jag om när våren tar tid på sig så varje liten del av våren får min fulla uppmärksamhet: Tussilagons blommor, vitsippshaven, tulpanerna, den grågröna gräsmattan skimrande i morgondaggen, liljekonvaljens och gullvivornas doft. Häggen, syrenen och så plötsligt en dag, lika snabbt som en hastigt uppslagen solfjäder, badar vi i alla sommarens färger.
Om våren i år tar tid på sig så kom döden desto snabbare. När döden kommer nära en själv blir den samtidigt både glasklar och ogreppbar. Kvällen innan pratar jag med min faster Barbro som låg inne på Falu lasarett. Hon hade problem med lungorna och hade svårt att andas. Men som vanligt låter hon som en ung skolflicka på rösten. Barbro var vital i sinnet och skärpt. Hon var vid 84 års ålder fortfarande nyfiken på livet och ville hänga med ett tag till. Hon intresserade sig för allt från sport till opera. Jag är så glad att jag ringde henne. Det blev ett avskedssamtal utan att jag visste om det. Förra sommaren besökte Barbro och jag Wijs trädgårdar I Ockelbo. En fantastisk trädgård i Hälsingland där Lars Krantz lyckats odla rosor i växtzon 5 som egentligen bara klarar växtzon 1.
Det var en varm sommardag. Både Barbro och jag inspirerades av de olika trädgårdsrummen. Vi fick promenera sakta för Barbro orkade inte gå fort. Men i trädgårdar bör man strosa långsamt så det passade fint. Min favoritdel var nog studentträdgårdarna. Wiljs trädgårdar har ett samarbete med Gävle högskola. Här fanns mycket kreativitet och påhittighet. En annan höjdpunkt var att lyssna till Lars berätta om sina älskade rosor. Jag stod helt uppslukad av hans sätt att berätta; så innerligt, inlevelsefullt och med så mycket kärlek.
Idag står tio grönrosa tulpaner på mitt köksbord, bredvid ett tänt ljus. Jag tänker på Barbro med mycket kärlek. Snart kommer våren att slå ut sina vingar.
Efter ett stilla aprilregn kommer solen tillbaka och fyller min trädgård med värme. Jag har nu under ett par veckors tid börjat bekanta mig med den. Jag har klippt ner gamla stänglar, krattat löv, spadvänt jord. Det är dags att gå på upptäcksfärd i trädgårdens alla rum. Under massor av döda löv hittade jag en rabatt med en vacker sten och blåmusselskal. En kaprifol slingrar sig upp en blomsterstängel av järn. Den hade jag inte alls sett innan. Det är som om ögat måste vänja sig, se helhet och detaljer.
Det som är så bra med den här trädgården är att den bakom huset, mot berget, i princip är färdigplanerad. Här finns dammen och den lilla bryggan, Två magnoliaträd, en trollhassel, det stora trädäcket med klängrosor, kaprifol och klematis. Här finns ”mossträdgården” med ett uppvuxet träd, (som jag ännu inte vet vad det är) kompostplatsen, stenträdgården med bl a kärleksört.
Framför huset inhägnad av en gärdsgård ligger gräsmattan som en fyrkantig fotbollsplan. Två rabatter ligger också här; En framför gästhuset där det bl a växer pioner och liljor och en mot parkeringen som är en ”surjordsrabatt” med rhododendron och azalea.)
Det är här, på framsidan, jag kan fortsätta utveckla trädgården. I min treårsplan finns bl a att i år plantera ett äppelträd till, samt ett plommonträd. Jag vill också, kanske nästa år, göra en grusgång från en av grindarna till gäststugan. Längs grusgången ska jag låta rosor växa upp, samt andra ej ännu bestämda blommor.
Kör hem i den mjölkvita natten. Ser knappt framför mig. Dimman suger sig fast i vägbanan. Jag lyssnar på Gotan Project, tangomusik, nytango, nyinspirerad av den sensuella dansen. Bestämde mig för att gå på Milongan Tango Orientale ikväll. Först var det ganska tunnsått med människor, men vid halv tio var dansen i full gång. Tango Oriental finns på Oceanen på torsdagskvällar. Det var länge sedan jag var där, men känner igen många ansikten. Lars och Maria är där. De var bland de första som introducerade tangon till Göteborg. Nu har de båda säkert passerat de 70. De är så vackra när de dansar tillsammans. Att dansa tango är ett fint sätt att åldras tillsammans på. Jag får det stora nöjet att dansa med Lars. Han för mig med stadig hand över golvet. Ochos, ganchos, saccadas. Måste tänka på balansen, på musiken, på takten, på kontakten, i omfamningen. Tango är svårt, tango är ett språk. Det tar lång tid att lära sig ett språk om man inte dansar det varje dag. Nu vill jag dansa i språket igen…
Jag är uppvuxen i stora tjänstemannavillor i olika bruksorter. I den värmländska bruksorten Nykroppa tillbringade jag större delen av mina barndomsår. Då bodde vi i ett gult trähus. I trädgården fanns säkert 20 äppelträd. På sommaren hängdes hängmattan upp mellan den höga, mörka granen och det ljusare, gladare kastanjeträdet. Mellan äppelträden gick grusgångar som pappa krattade med en bred träkratta. Det blev så vackra mönster i gruset. Mamma satt på huk i rabatterna och rensade. En del av trädgården var som en liten skog. Där växte liljekonvalj. Min farmor och jag brukade plocka liljekonvalj där. Ibland kom morfar i sin vita skjorta och röd fluga på besök. Han hjälpte till att ansa äppleträden. Då och då ville han ta en rökpaus. Då satte vi oss ned på gräsmattan och han tog fram sin ”magiska” silvriga cigarettmaskin och ”trollade” fram vita, smala cigaretter utan filter. På ena sidan huset fanns tre höga lönnar. På hösten krattade vi ungar ihop löven i stora lövhögar och hoppade i dem. Kanske var det där mitt trädgårdsintresse växtes.
Min första egna trädgård fick jag när vi flyttade till Ucklum i Bohuslän 1991. Då förstod jag att trädgård verkligen var något som jag ville hålla på med. I trädgården som sakta växte fram under min ex-man Simon och minas händer kunde jag hålla på att jobba i timme efter timme utan att tröttna. Jag planerade, grävde, planterade min första ros; en väldoftande Louise Odier. Att arbeta i trädgård är för mig oerhört meditativt och terapeutiskt. Tankar kommer och går alltmedan något formas under mina händer. Att anlägga en trädgård är både att vara kreativ och att förvalta en bit jord.
Efter 14 år i lägenhet har jag ”fått” en ny trädgård. Det ska bli en spännande resa att upptäcka den här trädgården, dess själ, dess möjligheter, att fortsätta utveckla det som Tina startade för tio år sedan.
När jag tittade på hus hade jag några måsten på min checklista. En kamin var ett måste. Innan jag satte in luftvärmepump eldade jag i den varje dag. Jag fick ett namn på en kille som levererar ved. Jag hade ju ingen aning om hur mycket jag borde beställa, men frågade mig fram och beställde hem fem kubikmeter ved.
Eftersom luftvärmepumpen ger så go värme och bra luftkvalité, ( Jag trodde aldrig jag skulle bli vän av dessa fula åbäken), men det har jag alltså blivit, så har jag inte eldat så mycket i min kamin. Men idag är en dag för eldning och mys framför brasan. Det är något djupt mänskligt och universellt med en eld. Ljudet av sprakande ved, glöden som falnar. Det är rofyllt och kontemplativt. Jag slår upp ordet kontemplation i Wikipedia. Där står att läsa: ”Kontemplation är en inre, utdragen och ordlös bön, varvid man tömmer medvetandet för att stilla betrakta det gudomliga.”
För övrigt så tycker jag att innerdelen av luftvärmepumpen smälter in bra högst upp i hörnet av köket. ( Se nedan) Eftersom huset har öppen planlösning så sprider sig värmen fint. Jag behöver inte ens ha elementet på i lilla rummet innanför köket eller i sovrummet. Utanpådelen står på ett stativ och stör inte heller eftersom det göms av uteplatsens staket.
Eftersom jag är fullständigt ”allergisk” mot vissa ljud så valde jag marknadens tystaste, en Mitsubishi.
Inte trodde jag att jag skulle diskutera kaminer och luftvärmepumpar någonsin. Man blir lite konstig som husägare.
My Tusculum och trädgården vid sundet 