I sommar har jag läst en bok som  gick direkt in på min tio-i topp lista;  Jonathan Safran Foers Extremely Loud & Incredibly Close: En bok som får min hjärna att vakna, som får mina tankar att flyga fritt som en fjäril. Så vackra meningar, som den här t.ex: ” … I was angry at her for spending so much time with Ron when she should have been adding to the Resevoir of Tears.” Boken handlar om Oscar som förlorar sin pappa i 9/11. En oerhört gripande berättelse om hur Oscar försöker göra vardagen begriplig efter sin pappas död.

En bok full av kreativitet, oskuldsfullhet, naivitet, livssmärta, sorg, glädje. En berättelse om möten mellan människor; ” What were we spending so much time doing if not getting to know each other?”. En berättelse om meningen med livet: ” I didn’t want to hurt her feelings, because not hurting her feelings is another of my raisons d’ être.” Samtidigt som jag småfnittrar åt olika små händelser så är jag djupt gripen av berättelsen. Boken är lekfull, påhittig, känslomässigt stark och alldeles, alldeles underbar. På svenska heter den helt enkelt: Extremt högt & otroligt nära.