Trodde aldrig att jag skulle lämna mitt paradis, men som buddisten säger; ” Inget är beständigt, allt är i förändring,” och nu lämnar jag den vackra trädgården som Tina en gång påbörjade och gjorde så fin och som jag fick möjligheten att ta över 2011. I tio år har jag vårdat den ömt och njutit till fullo av magnoliaträdet, dammen, rosenrabatten, bergsrabatten, odlingsdelen, de blommande äppelträden, lunden med ormbunkar och ramslök, för att inte tala om honungsrosen, som när man ställer sig under den i mitten av juni får lyssna till den ljuvligaste sommarsymfoni av surrande bin och humlor.

Men så kom kärleken och det visade sig att kärleken också har ett hus vid havet, med magnifik utsikt över sundet mellan Tjörn och Orust. Ett hus som behöver omsorg och kärlek och en bit trädgård som ännu inte ens är en trädgård ( enligt mig ) men som K och jag nu tillsammans håller på att bygga upp.

Odlingslådor är redan på plats, ett växthus likaså. Nu ska jag gå ut och plantera en ros.

Älskade Tusculum. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta. Jag har kvar min blogg och alla bilder. Tack för att du fanns för mig dessa tio år. Nu kommer det kanske en annan blogg: Trädgården vid sundet.

Tack alla som följt och läst mina inlägg!

I år blev det en vanlig svensk gran