September var ljuvlig. Oktober har också visat sig från sin bästa sida, stilla mornar, dimma över ängarna, höstlöven i sprakande färger, soluppgångar som sprängda granatäpplen – Hösten när den är som bäst.
Höstsilveraxen högst upp till höger har blivit en favorit. Bladverket som går i mörkbrunt utgör en fin kontrast till allt det gröna, dessutom doftar de vackra spirorna väldigt gott. En skir odefinierbar doft, men god!
Jätteverbenan är också en nytillkommen favorit. Satte en planta i fjol som kom med en stängel. Nu blommar ett tiotal. De sträcker sig som graciösa balettdansöser mot himlen. En ensam liten ros, Louise Odier tittar försiktigt fram. Nu har jag tappat namnet på det lilla trädet med de så vackert röda hängena. Kanske någon kan hjälpa mig med namnet.
Jag njuter fortfarande av min trädgård. Snart går den i ide, lägger sig till ro, allt växande drar sig tillbaka, under myllan. Vilar där och väntar på ljuset och värmen. Visst är det fantastiskt!
My Tusculum och trädgården vid sundet 