Just nu ser min trädgård ut som en veritabel risbuske eller om man hellre vill; ett skatbo. Det är spretigt, rostbrunt, torrt. Fjolårslöven samsas med stänglarna från förra årets blommor, mossan frodas i det som ej längre kan kallas gräsmatta.Kommer det någonsin att blomma här igen kan man ju rättmätigt fråga sig, men det är ju just det som är det fina i kråksången; Under jorden ligger de små gröna skotten redo, som små klappande hjärtan. Jag älskar verkligen våra svenska årstider, varenda en av dem, även om mitt hjärta nog vurmar en aningens mer för våren eftersom den är så trösterik. Våren som står för uppvaknande, för liv, för ljuset som vänder åter. Våren med sin kraft och styrka… och ger jag mig av på lite spaning, så dröjer det inte länge förrän jag hittar tecknen i mitt Tusculum. Våren är på väg!
…och se vad jag hittade; Två baktunga humlor som även de upptäckte att det finns hopp om vår.
My Tusculum och trädgården vid sundet 