Jag kör barnen till sin pappa i Ucklum. Byn där mina barn vuxit upp. H och jag tar en promenad i omgivningarna; Längs med Grössby gata där Ucklums äldsta hus från mitten av 1700-talet fortfarande står, i skriande behov av omsorg. Jag tänker på mitt eget hus som får all min uppmärksamhet. Det är sexton år sedan jag bodde längs bygatan. Vi går upp mot ödehuset. Sly börjar tränga sig på, mossan kryper upp längs stentrappan. På västra sidan lyser solen och ljusa livstoner råder.
På framsidan huset står en blå källardörr öppen. Vi kikar in och får till vår stora förtjusning se en gammal separator från Alfa Laval.
På baksidan av huset råder skugga. Förstukvisten har rasat in. En gammal termos skymtar fram. Ännu en termos ligger i lövhögen tillsammans med en brödkorg. Det är vackert och melankoliskt på samma gång.
Ett fönster är genombelyst av sol. Som en frostros på glaset dansar husets spökdam.
Vi skyndar oss tillbaka till solsidan. Där sträcker sig ett bestånd döda almar mot himlen, släta trädstammar, utan ett enda liv, men vackra ändå. Under en kort stund har jag varit helt uppslukad av ett hus och dess omgivning. Sökt med blicken varje enskild detalj och tankar om ”tidevarv komma och tidevarv försvinna” går med ljusets hastighet genom mitt huvud utan att hitta fäste.
Vi åker tillbaka till mitt Tusculum. Det är inte lika ståtligt som det en gång så vackra gula huset på Grössby gata var, men det andas liv.
My Tusculum och trädgården vid sundet 
december 31, 2014 at 8:30 f m
En magisk exposé…
december 31, 2014 at 8:35 f m
Tack Göran! 🙂
januari 10, 2015 at 3:10 e m
Åsa! jag njuter av alla dina fina bilder och dina kommentarer, tack!
januari 11, 2015 at 6:54 e m
Kul Agneta! Tack! 🙂