Ännu finns pyssel kvar i trädgården. I bakhuvudet, i min lilla mentala anteckningsbok, där jag försöker hålla iordning på det som bör göras innan trädgården går in i en lugnare andning, stillnar, stannar…snurrar det för fullt.
Idag kör jag ut sista lasset jord. Fyller på i mina odlingslådor och i senaste rabatten. Det skymmer tidigt nu. Mörkret smyger sig på alltmedan jag kör lass efter lass med jord. Jag låter krasse och ringblommor stå kvar. Som gula och orangefärgade utropstecken står de där och gör mig glad. Plockar även in och njuter av dem inomhus. Förundras återigen hur glad jag kan bli över en bukett enkla blommor.
Bär in trädgårdsmöblerna, planterar en ljung och kål i en kruka, plockar in de sista tio tomaterna som fortfarande är gröna och ställer in grillen i förrådet. En känsla av vemod sprider sig i kroppen, men det är ett vemod som på samma gång gör gott. Det är så här det ska vara; Ett höstvemod för att jag sedan ska få uppleva allt det som spirar och gror i min trädgård. Jag tror faktiskt att jag tycker lika mycket om vemodet som glädjen över min trädgårds uppvaknande nästa vår.
En vattendroppe samlad.
Ännu blommar Schneewittenrosen och malvan likaså.
Den färgstarka astern gör sig fint mot det gamla gråberget.
Mina vänner koltrastarna har ätit på mina äpplen i över en månads tid. De blir tamare och tamare. Idag stannade honan upp i sitt pickande och gav mig en outgrundlig blick.
Skirt solljus.
My Tusculum och trädgården vid sundet 
oktober 14, 2014 at 7:46 e m
Så fint!
Vemod och förberedelse är höst för mig med.
oktober 14, 2014 at 9:05 e m
Ja, visst är det! Tack för fin kommentar! Blir glad.