Jag har egentligen aldrig tyckt om hösten. En mycket nära vän sa en gång att jag var ” en liten höstgråterska”. När höstens mörker och stormvindar drog över landet brukade jag bli en liten ynk. Men något har hänt. Kanske har det med åldern att göra, men det är inte längre lika jobbigt. Jag fördrar hösten, lever igenom den och kan till och med uppskatta den. Som ikväll. Hösten är ju här nu. Kylan känns. Det är som om solen i ett slag vänder sig från jorden och går sin egen väg. Jag kliver i mina gummistövlar, drar en fleece över huvudet, tar min korg fylld av vårlökar och går ut i trädgården. När jag gräver i jorden doftar det – av humus. Det ångar ur min mun och körsbärsbenvedens röda färg lyser upp.
Ikväll tar jag mig tid och går runt i trädgårdens alla delar. Jag går sakta och spanar och upptäcker en massa saker: Nyutslagna lavendel, två små humlor som liksom frusit fast på en av Louise Bugnets knoppar och på en av veronikorna. De har bara inte orkat flyga iväg utan har bestämt sig för att dö där, precis där, på blomknoppen. Det får mig att tänka på Kristian Gidlund som somnade in igår. En fantastisk röst för livet har tystnat, endast 29 år gammal. Han gjorde skillnad Kristian, som talade så öppet om livet, sjukdomen och döden i sin blogg: http://ikroppenmin.blogspot.se
Jag går in under äppelträdet och det doftar äpple, vilket borde betyda att mina Aromaäpplen är mogna.
Nu är lökarna planterade. Måste komma ihåg att rita en liten skiss över var jag planterad vad och att skydda tulpanerna i god tid innan knopparna kommer upp i vår.
När jag kommer in tänder jag en brasa i spisen och gläds över livet.
My Tusculum och trädgården vid sundet 
Kommentera