Om rasism och främlingsfientlighet

I mars i år skrev författaren Jonas Hassen Khemiri ett öppet brev till Beatrice Ask. Hans brev lästes av tusentals människor och sättet han skrev på lämnade ingen oberörd. Adressen till hans artikel kan du se här nedanför. Några veckor senare svarade Jasenko Selimovic på Jonas brev. Även det var oerhört välskrivet. I Jonas brev förstår vi att det finns en djupt rotad främlingsrädsla i vårt land som allt för ofta tar sig uttryck i strukturell rasism. Jasenko menar att Sverige trots detta ändå är ett oerhört tolerant land.

Jag tror att det är oerhört viktigt att vi alla, var och en av oss, frågar oss själva var vi står. Jag tror nämligen inte att någon är helt fri från främlingsrädsla. Rasism ja, men inte främlingsrädsla, som också i en aggressivare form tar sig uttryck i främlingsfientlighet.

Jag slår upp ordet rasism i svenska akademins ordlista. Där står:” rasism = åskådning som hävdar att olika människoraser har olika värde och bör ha olika ställning i samhället.”

Jag slår också upp ordet främlingsfientlighet i Wikipedia. Där får vi veta att ett annat ord för det är xenofobi som är sammansatt av två grekiska ord: ξένος ( Xenos), som betyder ”främling”, ”utlänning” och φόβος ( Phobos), som betyder ”rädsla”. Alltså en oskälig rädsla eller hat mot främlingar eller det som är främmande eller konstigt. Hat är ett starkt ord. Jag tror inte att de flesta av oss är rasister eller hatar främlingar, men jag tror att vi alla kan ha känt en rädsla eller olust. Och jag tror egentligen att det inte är så konstigt. Kanske finns det inbyggt i oss sedan urminnes tider för att vi ska värna om ”vårt eget skinn”. Vem har inte samlats i en vi och dom – grupp i skolan eller på arbetsplatsen? Det är som vi har ett behov att finnas i ett gemensamt vi gentemot ett dom.

Främlingsrädslan bottnar ofta i förutfattade meningar och fördomar.

Jag kommer ihåg en kväll för många år sedan. Vi hade tågluffat i Frankrike och skulle nu stanna en natt i Paris innan vi tog tåget hem. Barnen var små. Hanna ett halvår och Jonatan tre år. Vi satt på metron i Paris. Det är ganska sent.Vid en av stationerna stiger två barn på vagnen. Kanske är de av romskt ursprung. Flickan är kanske tio år, pojken kanske åtta. Flickan håller en bukett rosor i handen. De har uppenbarligen varit ute för att sälja blommor. Flickan ler mot mig. Jag ler tillbaka, men märker samtidigt hur jag tar ett stadigare tag i handväskan. Är vaksam, håller ögonen öppna. När de går av efter några stationer tittar flickan på mig rakt i ögonen, sträcker fram en ros som hon ger till mig och går sedan av. Jag skäms. Det blev en dikt av den här händelsen:

Paris metro

Vagnen skakar fram

i den underjordiska natten

Jag sitter med mitt barn

i famnen

Mitt emot mig

en flicka med svart hår

och mörka ögon

Kanske är hon tio år

I famnen håller hon ett fång rosor

omsorgsfullt inlindade i staniolpapper

Bredvid sig