Hur vet man när en bok är en klassiker? Jo när den slutar så här:

” Ett litet kuttrande skratt blandade sig med svalornas kvitter.

Kammarfönstret lystes upp av en allt starkare dager. På byrån låg Elinas myrtenkrona och Akselis stärkkrage. Den vita brudklänningen låg utbredd över en stolkarm, och morgonsolen lät gryningens rodnad spela över den. En sned skugga av takstegen föll över rutan. Dämpat trängde ljuden av en sommarmorgon in i kammaren. Skvalkvittret, tuppens galande och råmandet av en ko som stod ute på andra sidan gårdsbacken och ropade på sin mjölkerska.

Finlands sommar är vacker. Men kort.”

En bok är en klassiker när människor skulpteras med yttersta kärlek och intensitet. När karaktärerna blir till levande varelser av kött och blod. När berättelsen är mångbottnad och dialogerna levande.  I Väinö Linnas triologi Här under Polstjärnan sker just detta. I första delen Högt bland Saarijärvis moar får vi möta Jussi, torparen som får använda en bit jord av den gamla prosten. Under år sliter Jussi med sin teg, bygger hus, gifter sig, får barn, alltmedan Linna också berättar om samhällsutvecklingen i Finland i början av 1900-talet. Halme är skräddaren och agitatorn. Genom honom följer vi socialdemokratins framväxt och hur den lilla människan sakta, sakta får fler rättigheter och kanske ett drägligare liv.

När jag läser boken lever jag med karaktärerna, bilderna jag får i huvudet är klara och genomlysta. Människorna går under huden på mig. Att jag dessutom får lära mig om Finlands historia är bara så intressant. Tack Väinö Linna för din bok. Inte en dag för tidigt att jag läste den! De två återstående böckerna i triologin blir höstläsning framför brasan.